Pressens Opinionsnämnd har valt att gå på DN:s linje gällande deras skriverier om mig, Medieinstitutet och Metoo.
Grattis, DN!!! Leve den tredje statsmakten!
Har skrivit ner en del tankar. Läs gärna. Även om det kanske tar några minuter. Dela gärna, om ni gillar det ni läser. Dela gärna, även om ni inte gillar det. För jag vill nu få bli lyssnad på.
(I ett inlägg nedan, kan ni också läsa mitt obesvarade brev till Stefan Löfven om ojämlikheten i den svenska grundskolan. Och på Youtube kan ni se mitt Hej Kompis-klipp.)
SMÅ VINNARE BLEV STORA FÖRLORARE
I november förra året fick jag sparken från ett mångårigt uppdrag inom film och TV. Efter att ha jobbat i branschen i 35 år, så vet jag att det går upp och ner för oss alla. Det är så livet är. Det gäller att vara ödmjuk inför det faktum, att vi inte kan veta allt. Att vi inte har kontroll, fast vi envist försöker.
Men omständigheterna blev för min del särskilt omtumlande och obehagliga, eftersom jag fick klä skott för svepande påstående, som missbrukade alla de goda avsikterna med #metoo-kampanjen. Några av mina studenter på Medieinstitutet, min arbetsgivare och några tidningar, med DN i spetsen, visade upp sin fegaste sida och lät mig inte ens få ge min version eller få höra och bemöta anklagelser.
Strax därpå tappade jag även alla mina andra frilansuppdrag och blir numera inte ens kallad till intervjuer för arbeten som jag är högt kvalificerad för. Jag har mått väldigt dåligt, har självklart svårt att försörja mig och mina barn, men under tidens gång är det min ilska som har blivit allt större. För är det mig det är mest synd om i den här historien? Jag tror nämligen inte längre det.
Fast vad var det då som hände mig? Jo, det hölls en morgon ett möte på min arbetsplats, till vilket jag inte var välkommen, där det talades om mig. Efter detta så får jag träffa skolans VD, som bara någon vecka tidigare har hyllat mig inför kollegor för bl.a. min förmåga att hålla över 70 vuxna människor samtidigt sysselsatta i ett antal övningar, den VD som under årens lopp har uttryckt sin häpnad över det skyhöga utvärderingar jag alltid får efter mina kurser, men som nu kort låter meddela att de – på stående fot – avslutar allt samarbete med mig. När jag frågar varför, får jag inget konkret svar, mer än ett påstående om något jag skulle ha sagt. Ett påstående som inte bara är en lögn, utan dessutom en beklagligt fantasilös sådan, för att komma från en student som utbildar sig inom filmberättande.
Sju minuter efter att jag har lämnat detta möte och gått ut genom dörren till det som har varit min arbetsplats i arton år, så nås jag av det första sms som ber mig om respons på den artikel om min uppsägning, som DN har lagt ut på nätet. Antingen är deras journalist Hugo Lindkvist och hans informatörer på Medieinstitutet snabbare än Lucky Lukes egen skugga, eller så har artikelförfattaren gått händelserna i förväg. Kan det vara möjligt, av en sådan väl ansedd tidning?
En av mina studenter, som närvarade under mötet, råkar dessutom jobba extra inom Bonnier-sfären och kontaktar journalisten om att de är många som inte delar uppfattningen om mig och att han gärna förmedlar kontakt med mig, för att jag ska få ge min bild. Detta avböjes. Varför, vet jag inte. Är inte det god journalistik, att låta olika parter få komma till tals?
Som sagt; jag vet inte vad jag anklagas för. Några veckor senare och i en intervju med Dick Sundevall, Magasinet Paragraf, bekräftar skolledningen att det iallafall inte handlar om sexuella trakasserier eller liknande.
Jag tänker inte här och nu sjunka till samma låga nivå, som de som har hittat på osanningar eller halvsanningar om mig, genom att försöka kommentera det som jag tror kan ha sagts. Skulle ni vilja veta, så får ni mer än gärna höra av er. Vilket t.ex. inte ens någon av de tre – ”objektiva och oberoende” – utredningarna kring mig och mina påstådda handlingar som genomfördes på skolan (en av dem utfördes av Make Equal, is that really equal…?). Jag hade självklart gärna ställt upp. Och erbjudandet kvarstår, jag möter gärna de som ljugit om mig, öga mot öga.
För jag kan säga, att jag anser mig inte ens ha något att be om ursäkt för, jag kan sova gott om nätterna. Jag anser tvärtom att jag har gjort ett enastående bra jobb som lärare inom film och TV. Och om det är någonstans som rök utan eld är mer regel än undantag, så är det ju just i vår TV-värld av illusioner i kolsyrerök. Eller den oljeblandade sorten. Vår uppgift är att hitta på historier. Att fabricera känslor och sanningar. Att skapa drama, även där den inte finns.
Jag är övertygad om att jag skulle ha blivit behandlad annorlunda och lyssnad på, ifall jag hade varit kvinna, yngre och/eller identifierat mig annorlunda sexuellt. Så har jag blivit diskriminerad på grund av mitt kön, min ålder och min sexuella läggning? Ja, jag vill nog påstå det.
När det gäller publiceringen runt mig och Medieinstitutet, så menar Dagens Nyheter (och säkert även alla de andra tidningar som vidarebefordrade påståendena) att de inte har brutit mot god publicistisk sed, eftersom de aldrig angav mitt namn. Men i min lilla trånga TV-värld, är det lika lätt att förstå att artikeln handlar om mig, som om jag hade skrivit ett påstående om att ”Över 75 % av DN:s kvinnliga journalister tillbakavisar anklagelser om att tidningens chefredaktör och dess kulturchef båda skulle ha utsatt dem för sexuella trakasserier och en patriarkal maktutövning under en längre tid”. Alla i tidningsvärlden, samt även åtskilliga andra, skulle ändå förstå vilka två personer som avsågs.
Så skadan som jag åsamkades av tidningsdrevet som gick hösten 2017, var stort. Det är bara att göra en liten uträkning: jag har haft ca 1.500 TV-studenter under mina år (en stor del av dessa på GTV i Gamleby, ett annat mångårigt uppdrag som jag har förlorat – på högst oklara grunder – efter alla skriverier), studenter som nu alla är etablerade i den lilla TV-branschen. Dessa har samtliga, under sin utbildningstid, haft minst två långa praktikperioder, där de vid varje tillfälle har haft en handledare. Då är vi uppe i ytterligare ca 3.000 personer, med höga befattningar och stort inflytande. Lägg därtill kollegor och gästföreläsare ifrån branschen, liksom ett antal ledningsgrupper på utbildningarna, sammansatta av inflytelserika personer, så skulle jag säga att ca 5.000 ankor i en väldigt liten ankdamm direkt förstod vilka två personer som artiklarna om Medieinstitutet handlade om.
Så i min enkla hjärna, anser jag mig ha blivit synnerligen tydligt utpekad av Sveriges största och mest inflytelserika tidning. Hur ska en simpel knegare som jag kunna vinna en sådan match…?
Dessutom fick jag lite senare, på omvägar, höra att den utbildningsansvarige på en skådespelarutbildning, där jag under 20 år har utbildat över 1.300 skådespelare (som även de säkert alla förstod att jag var den som tidningar skrev om), förskräckt skulle ha yttrat: ”Oj, vilken himla tur att Ulf inte gjorde sina hemskheter på vår skola!” Gjorde vad?! Exakt vad är det, som jag INTE har gjort under 20 år?!?
Det är lätt att förstå att jag inte blir överöst av jobberbjudanden, när jag plaskar omkring i sådana Kafka-aktiga vatten.
Men ändå så är jag alltså inte säker på att jag har drabbats hårdast, trots allt.
Vem är då den stora förloraren?
Ja, det är klart att det är tufft för mina tonårssöner, att de har en pappa som inte har kunnat jobba på snart ett år och som en del personer talar illa om. Så mina söner är oroliga, men ändå trygga i att veta att mina värderingar och min syn på rättvisa, jämlikhet och respektfullhet för mina medmänniskor är intakt, även om den fått sig en törn. Liksom mitt livslånga förakt för all form av maktmissbruk och alla former av trakasserier. Ja, de vet att deras pappa alltid protesterar mot inskränkthet, dumhet och förenklade världsbilder och vågar stå upp för sig själv och för det han tror på, beredd att ta smällar, men det gör dem förhoppningsvis enbart gott.
Och min flickvän har haft det tufft, som har fått leva med min nedstämdhet. Men hon har bara lugnt försökt att övertyga mig om att inte längre verka i en bransch, där folk är så här elaka.
Så är det istället min tidigare arbetsledare och kollega på Medieinstitutet, som är det stora offret i den här historien? Han som också fick gå från sitt jobb, under förödmjukande former? Kanske. Men kanske ändå inte, heller.
Ja, att vi båda, under uppemot 20 år, har utbildat och förberett tusentals personer – en majoritet av dessa kvinnor – för ett liv i TV-branschen, kanske kunde ha renderat oss båda åtminstone en guldklocka som tack. Istället för total flathet och krypande tystnad från uppdragsgivare och beställare på kanaler och produktionsbolag. Han och jag är oerhört olika som personer och gudarna ska veta att vi har varit oense om mycket under åren, men kan båda enas om att vi i alla fall inte har haft annat än de bästa avsikter och att vi är stolta över vad vi har uträttat.
För ett par år sedan, gjorde Kattis Ahlström på UR ett inslag om hur en stackars hörselskadad ung kvinna blev utsatt för ett pressat förhör av oss två medelålders män, när hon sökte till Medieinstitutet (ja, vi lät dem filma oss, vi lånade t.o.m. ut en extra kamera och gav tips om tonalitet och bildvinklar, då inslagsproducenten var illa förberedd…). Nu har klipp från denna produktion cirkulerat i sociala medier som en intäkt för vilka dåliga människor (läs: män) jag och min tidigare kollega är.
För mig och för skolan är det en självklarhet att alla sökanden ska intervjuas, eftersom det är vårt ansvar att hushålla med skattepengarna och vara noggranna med vilka som antas till utbildningen. Det är ingen självklarhet att få en betald utbildning och man bör väl ha förutsättningar att klara sig i ett framtida yrkesliv? Dessutom så är dessa YH-utbildningars vidare existens direkt avhängigt av att varje årskull, till största del, hamnar i jobb.
I programmet missade Kattis Ahlström dock märkligt nog att påpeka det mest uppenbara; vi antog ju den unga kvinnan till utbildningen! Trots att många andra avrådde oss. Att UR inte drog den slutledningen, kan det bero på att vi är just medelålders män? Eller är jag sexistisk nu…? Och om språkvalet ursäktas, har jag rätt att känna mig kränkt…? (Det kan vara värt att påtala att självklart håller även de kvinnliga utbildningsledarna liknande intervjuer.)
Dessutom ägnade vi den unga studentens hela första år på skolan åt att försöka få henne att förstå, att de två tolkar som åtföljde henne varje dag, kostade oerhörda pengar och att en framtida arbetsgivare troligtvis aldrig skulle ta denna kostnad. Hon var ovan vid ett sådant tänk runt personligt ansvar, men antog gradvis utmaningen och påbörjade så småningom sin praktik på ett produktionsbolag, där ingen ens förstod att hon hade en funktionsnedsättning! Hon och jag och min kollega är oerhört stolta över att vi tillsammans har inte bara sparat tiotals miljoner kronor av framtida bidragsmedel, utan även gett en ung kvinna självkänsla och en möjlighet att kunna leva sin dröm, till inspiration för många andra i liknande situation. Det hade väl varit värt att poängtera, Kattis…? Eller åtminstone låtit oss få bemöta era påhopp…? Och mig veterligen, så hade UR inte själva någon funktionshindrad i sitt produktionsteam.
Sist jag hörde ifrån den före detta studenten, så jobbade hon med framgång på just UR. Utan kostsamma tolkar. Så varsågod, UR.
Och varsågod, TV-branschen. Är det här verkligen det tack vi förtjänar? Vi gjorde så gott vi kunde, för att skapa ett bra TV-Sverige. Och jo, ni kommer säkert att klara er bra även utan oss. Men kanske så blir klimatet hädanefter ett annat? För strax innan jag blev uthängd och placerad i stupstocken, så sa en dåvarande, manlig kollega skrämt: ”Oj, nu gäller det att vi alla agerar oerhört politiskt korrekt framöver…!” Mitt svar var och är alltjämt: ”Aldrig i hela helvetet!”
Det är säkert inte mig TV-branschen behöver. Med ett sådant språkbruk.
Nej, den behöver personer som förfasas över svordomar och som anklagar och dömer för sexism, samtidigt som de tittar på och arbetar med ”Paradise Hotel”, ”Big Brother” och liknande moraliska högborgar. Som själva använder grova könsord till vardags, publicerar plutande selfies på sociala medier och där överöser varandra med kommentarer om varandras utseenden.
Jag skulle verkligen behöva få förklarat för mig vad ordet sexism står för. Är det det som jag anklagas för? Det känns jag inte vid. Är sexism vad vissa personer gör och säger, fast som andra tillåts? Är det en fråga om ålder, kön och sexuell läggning? I så fall verkar det för mig vara diskriminerande att använda ordet. Och är det straffrättsligt ens något som går att döma en person för?
Det är som att det utbrutit en kollektiv, puritansk nymoralism, där kvinnor förfasas likt frikyrkopastorer över manlighet i allmänhet och synnerhet, en bacillskräck som kanske bättre borde hanteras i terapifåtöljer, än att få sprida maximen att allt som rör sex är äckligt, om det visas och uttrycks av heterosexuella män. Konstigt. Plötsligt verkar kvinnor vilja ha ensamrätten till attraktionens kraft. Och dess makt. Vad trist. För den har vi ju i alla årtusenden försökt att uppnå, bemästra och balansera, båda parter. Att rubba naturens jämvikt på det sättet, tror jag att vi alla kommer att må dåligt av på sikt. Eller?
Men TV-branschen behöver uppenbarligen även hellre etablerade producenter, som inför två klasser av blivande TV-arbetare har skanderat: ”Nu är det dags att skära ballarna av alla män i branschen!” För det är väl inte sexistiskt, eftersom det sagts av en medelålders kvinna? Eller hur…?
Och den behöver säkert även personer som i början av november hotade sin arbetsgivare med att gå till sin kontakt på Dagens Nyheter, när hon inte längre fick fyra gånger så mycket betalt, som hennes äldre och mer erfarne manlige företrädare. Fyra. Gånger. Så. Mycket. Av skattepengar.
Det fick hon inte. Modigt av min kursansvarige kollega. Ansvarsfullt. Men den kvinnliga läraren gjorde allvar av sitt hot, samlade ihop lite allmänna klagomål från några studenter och gick till DN. Hade det egentligen ett dyft med #metoo att göra? Inte ett skit.
Och branschen behöver tydligen en skola, som under november och december, alltså när de precis själva skapade medial uppmärksamhet, utbildade unga människor i journalistik. Där alltså Medieinstitutet troligtvis kommunicerade pressetiska grundstenar som objektivitet, saklighet och källkritik. Skolan hade säkert även skriftliga prov i vikten av att låta alla parter få komma till tals. Kanske att det rentav spreds kunskap om betydelsen av att TV-arbetare står fria från påtryckningar och vågar tänka och formulera även obekväma påståenden?
Vilken tragik om det varit så på skolan. Vilken än större tragik om det inte har varit så…
Och jag hoppas verkligen, att studenterna inte har utbildats i ämnet av DN:s kulturchef Björn Wiman, som har försvarat sina publiceringar med vad han stolt har kallat ”metoo-journalistik”. Vad är det? Jag trodde att det bara fanns ”journalistik”. Bra eller dålig.
För mig låter det som att studenterna på Medieinstitutet har förvägrats att få mötas av respektfullhet, mod och konsekvens. Att de har visats dålig praxis i hur en demokratisk rättsstat bör fungera.
Så är de de största förlorarna? Nej, de ska nog klara sig ändå. Åtminstone de som har intelligens nog. Resten blir väl som de flesta andra därute. Rädda. Tigande. Lätta offer för obehagliga samhällstendenser. I avsaknad av civilkurage. Men som lunkar på, som lydiga små trälar.
Och några nya studenter kommer inte att riskera att utsättas för Medieinstitutets ledning eller lärare, eftersom den ansvariga myndigheten strax efter händelserna på skolan beslutade att inte bevilja några anslag för fortsatt TV-verksamhet. Ett tragiskt utfall av en sorglig historia om några personers självupptagna ilska och några andras undfallande ängslighet, som drabbar unga människor med yrkesdrömmar inom TV och även drabbar utbildningsanordnaren hårt ekonomiskt. Men vad ett vinststrävande företag förlorar på gungorna, tar de säkert snabbt igen på karusellerna. Karuseller som t.ex. utbildningar för fastighetsskötare och för marketing automationister…automatiker…eller nåt.
Dessutom så är väl det lilla skadestånd som skolan nu har betalat ut till mig, ett erkännande att de blev vettskrämda när drevet gick förra hösten och över DN:s artikel (alltså skriven och publicerad innan händelser ens ägt rum), men att de nu har lärt sig en läxa rörande ledarskap och arbetsgivaransvar.
Istället vill jag påstå att det är just film- och TV-branschen, som är den stora förloraren efter galenskaperna på dess utbildningar på Medieinstitutet. Inte bara har branschen blivit av med två utbildningar, som varje år har levererat uppemot 70 duktiga yrkesmänniskor. Unga, ambitiösa människor, som inte heller har kostat en endaste krona i lön under sina halvårslånga praktikperioder.
Nej, TV-branschen är även den stora förloraren, för att den nu bidrar till att sätta en standard att uppdrag, uppgifter, åtaganden, deadlines och ansvar kan och kommer i framtiden att genomföras enbart om intresse finnes. Att kritik och synpunkter är oerhört känsligt och bör undvikas. Fast självklart tas emot och lyssnas på. Men inte ges. Och att branschen generellt får passa sig, annars kommer den att bli utpressad, anklagad för än det ena, än det andra. Precis, offra då hellre de få, som har haft modet att fatta obekväma beslut åt den.
Så huka er, TV-kanaler och andra arbetsgivare; fortsätt att tänka och agera med politiskt korrekt feghet, annars jävlar… Alternativt: lär er ännu något bra av #metoo. För en – i sanning – stor förlorare, kan stå för och erkänna sina misstag.
Själv är jag numera innerligt jävla trött på alla stolligheter som vädrats under #metoo-kampanjen och hur den har lockat fram det sämsta hos väldigt många, av alla de kön. Ofta utfört med rena Stasi-metoder, med summariska ”rättegångar” bakom lyckta dörrar, där skvaller blir skäl till dödsstraff, angiveri är ett verktyg som hyllas, metodisk bevakning av Facebook och Instagram-flöden organiseras, allt i total avsaknad av respekt för en rättsstats principer att en dömd skall få veta vad den anklagats för och ges möjlighet till försvar, med bevisbördan på den som anklagar. Och allt detta med en patetisk retorik om att kvinnor aldrig ljuger för kvinnor (men desto mer för män, alltså…?) och att alla kvinnor och icke-män alltid är offer och äger sanningen, ständigt med de etablerade medierna som ängslig och okritisk megafon. Total och farlig idioti. Vidrigt.
Kan man få en ursäkt, månne? Eller är jag fortfarande och för all framtid en förövare som ska ha livstids bestraffning? För att jag är man.
Och ska vi prata om sexighet? Då kan jag säga, att offertänk aldrig någonsin har väckt några livsandar, eller inspirerat och berikat andra människors liv. Särskilt inte, när det formuleras av en liten klick ur en trång och redan privilegierad kulturelit i vår lilla självgoda del av världen, som har mage att påstå sig tala för de förtryckta och misshandlade kvinnorna, men endast verkar eftersträva revansch, efter att andra har haft fräckheten att passera dem i karriärstegar, om så på grund av kompetens och kunnande. Nej, nu ska det tilldelas jobb och förmåner, för att det är rättvist. För att det är dags. För att det är taskigt annars. För att det är synd om dem. För att de är offer. Så bort med alla elakingar som stått i vägen. Bestämmer vem?!
Gud, vilken sorglig värld som skapas, as we speak. Och vilka dramaturgiskt ointressanta propagandafilmer som väntar i biomörkret.
För övrigt hoppas jag att Lasse Kronér blir Årets Julvärd, coachad av Ulf Malmros. Med Lotta Bromé som tomtenisse. Och tänk tanken att Sara Danius kanske bara var en kass ordförande, punkt slut? Och märkligt att Alice Bah Kuhnke bara ”råkade” ha knytblus nästa dag… Suck.
Sluta döm, i det ni inte har en susning om!
Och Witt-Brattström; om du nu ondgör dig över de förmåner du åtnjöt för ett antal år sedan, så varsågod, det är bara att betala tillbaka!
Själv överväger jag att be Massi-Fritz företräda mig i mitt ärende. Fast då kanske jag blir en förlorare…?
Peace!
/ulf
#ulfhansson #DN #dagensnyheter #Medieinstitutet #metoo #PO #PON #UR #magasinetparagraf